|
Enligt den här kvinnliga psykologen det professionella förhållningssättet bör innehålla tre viktiga delar som är grund stenar för alla yrkeskategorier som läkare, undersköterskor och andra hjälpare.
De tre delar är relevanta och viktiga i mötet med klienten, vårdtagaren eller patienten. Vårdpersonal kan använda sig av de här delarna för att utföra ett bra vårdarbete samt ge ett gott bemötande. Det professionella förhållningssättet kräver kunskap om exempelvis olika teorier samt kännedom om psykologiska begrepp som psykologisk försvar, omedvetna och medvetna drivkrafter som yttrar sig i kommunikationen.
Empati och självkännedom är andra begrepp som belyses av Olla. Den empatiska förmågan är vägledande i förståelsen av den andres situation och känslor. Har man empati då låter man sig vägledas av förståelsen i mötet med den andre.
Självkännedom är ungefär som att ha kunskap och förståelse av våra egna känslomässiga reaktioner, våra behov och hur man på bästa sätt hanteras dessa så att de blir inte ett hinder i mötet med vårdtagaren.
Holm rekommenderar att när man utför vårdarbetet ska strävas efter en professionell hållning, vilket betyder med andra ord att man bör prioritera det som är bäst för klienten. Hennes resonemang är att när vårdyrket utövas ska egna behöv lämnas i bakgrunden. Klienten eller patientens behöv ges en legitim plats med krav att dessa uppfylls.
Patientens rätt att ställa krav på vårdpersonal är grundläggande, dennes rätt att bli bemött med respekt, empati och medkänsla bekräftas. Patienten har rätt att bli sedd och få uppmärksamhet. Vårdpersonal som styrs av en professionell synsätt bör enligt Ulla agera och handla på ett sätt som visar att förhållandet patient- personal är icke ömsesidigt och icke jämlik. Vikten att låta bli att styras av egna behöv y yrkesutövning samt slippa ställa krav på vårdtagaren eller patienten framhävs.
Ullas råd är att människor som arbetar med andra ska vara personliga, se till att det blir ett möte genom exempelvis titta personen i ögonen, hon tilläger att det ska undvikas att bli privat, privat är man exempelvis när man berättar om egna problem och bekymmer, detta kan medföra påfrestningar stället för avlastning.
I det privata tenderas oftast att sätta egna behöv i främsta rummet vilka oftast tillfredställs något som på arbetstiden bör helst minimiseras.
Den profesionelles försiktighet och förmåga att kontrollera sig för att inte göra saker för sin egen skull provas i arbetet, egna önskningar eller vilja att ha kontroll försvårar och blir ett hinder för en positiv yrkesutövning.
Det professionella förhållningssättet förutsätter förutom en realistisk världsbild även ha en bra och positiv attityd till personer man möter. Tro och övertygelse att alla människor kan ta ansvar och se de som vuxna. Bli öppen och fri från fördomar i möten med patienten är hennes rekommendation. Dessutom bli rakt, tydligt i kombination med en varm och respektfull bemötande, visa att man respekterar den andre.
Det framhävs utbildningens och kunskapens betydelse för en ökad medvetenhet om egna beteenden, ha en yrkes identitet som bas ger en stadig och ökad ajälvförtroende.
Genomförda studier visar att personer som har en större medvetenhet om sitt agerande och handlande var de som inte har jobbat länge. Erfarenheten ges ingen större relevans även om den medges bli till hjälp för ett professionellt bemötande.
Text: Gloria Soto
Inte funktionshindrade utan personer med funktionsnedsättning
Havannas Universitet
Psykologiska fakulteten
Lärosätet för studier om funktionsnedsättning
Korrekt språkbruk beträffande personer med funktionsnedsättning
Dannae Palacios Ortiz
Översättning: Cecilia Bergstrand
Korrekt språkbruk är en nödvändighet
"Dövstum? Och hur ska hon kunna ägna sig åt bokföring?", frågar personalchefen och riktar sig till tjänstemannen från ANSOC som följer med en ung döv kvinna första dagen på arbetet.
Den unga kvinnan svarar: ”Bokföringen sköter jag med hjärnan, inte med öronen. Jag är döv inte dövstum.”
Personer med funktionsnedsättning hamnar i sådana här situationer hela tiden i sina dagliga liv, händelser som visar på de fördomar som fortfarande finns och som hindrar deras delaktighet i det sociala livet, något de har rätt till.
Hur många felaktigheter i kommunikationen från personalchefens sida kan man hitta i detta lilla samtal? För det första vände hon sig till tjänstemannen istället för direkt till den unga kvinnan. För det andra formulerar hon en fråga utifrån en negativ utgångspunkt som grundar sig på fördomar och inte på information. För det tredje använder hon sig av termen ”dövstum” ett ord som inte använts på mycket länge, eftersom det inte är exakt.
Personer med funktionsnedsättning är den största minoriteten i alla världens länder och den som uppvisar störst variation. Den uppmärksamhet de förtjänar bör baseras på respekt, och en del av den respekten visas genom hur man använder språket, på så sätt undviker man kränkande benämningar och med ömkan.
Språkbruket ska inte ses som ett sekundärt element i kommunikationen. Att på ett adekvat sätt hänvisa till personer och händelser visar på den betydelse de har och, omvänt, om man använder uttryck som är oprecisa döljer det attityder som bygger upp och bevarar barriärer gentemot personer med funktionsnedsättning.
Detta är bakgrunden till att det här arbetet belyser hur man, när man refererar till personer med funktionsnedsättning, använder språket på ett diskriminerande sätt.
Syftet är att: a) identifiera vanliga felaktigheter i språkbruket när man talar om personer med funktionsnedsättning: felaktig användning av termer och inadekvat behandling av dessa människor såsom offer eller övermänniskor; b) påvisa behovet av en kultur kring funktionsnedsättning som betonar ett korrekt språkbruk såsom ett nödvändigt steg för att göra personer med funktionsnedsättning delaktiga.
Handikapp, funktionshinder…
Hur benämner man allmänt personer som har någon form av funktionsnedsättning? Enligt Världshälsoorganisationen (WHO), är handikapp en förlust eller förändring av en struktur eller funktion som må vara psykologisk, fysiologisk eller anatomisk. En person kan alltså ha nedsatt syn, hörsel, men det är att föredra om man undvika benämningen nedsatt. Det är skadligt för en person att bli definierad utefter sina förluster, speciellt om man beaktar att en funktionsnedsättning inte är en sjukdom.
|
|
Som exempel kan vi nämna att det inte är en fysisk-motorisk funktionsnedsättning I sig som utgör ett hinder I livet för en högskolestudent utan problem med tillgängligheten till platser och service p g a sättet att uppför byggnader. Ett annat exempel: det är inte hörselnedsättningen i sig som ger konsekvenser för ett barns utveckling utan de sekundära kommunikationsbarriärerna eftersom det inte finns en gemensam kod mellan det och dess hörande föräldrar. Senare i vuxenlivet är det bristen på rätt och tillgänglig information som ges på ett sätt som passar personens förutsättningar.
Adekvata och inadekvata termer.
Personer med funktionsnedsättning är inte en homogen grupp. Olika typer av funktionsnedsättningar har olika karakteristika hos olika personer. Under utbildningshistorien som gäller personer med funktionsnedsättningar har det förekommit olika benämningar (även medicinska termer) som numer ersatts av mer adekvata sådana. Det är nödvändigt att ha detta i åtanke för att inte begå fel som kan vara kränkande för personer med funktionsnedsättning.
De korrekta termerna för olika funktionsnedsättningar är:
Personer med fysisk-motorisk funktionsnedsättning. Är inte fysiskt funktionshindrade eftersom de inte är vare sig hindrade eller funktionshindrade, än mindre förlamade, skadade eller invalider. Man använder inte heller längre fysiskt-motoriskt begränsade. Dessa termer anspelar på att det är omöjligt för dem att genomföra aktiviteter och därför betonar de det negativa utan någon förståelse för de möjligheter personer med fysiskt-motoriska begränsningar har.
Icke-seende, blinda, synskadade: Man ska inte använda det föraktfulla “cieguito” (den lille blinde Ö.a.) eller det kränkande synsvag. Personen har ingen svaghet och behöver inte medlidande utan rättvis behandling.
Döva, hörselskadade: Det finns klassificering av hörselförluster som inte ens använder termen “döv”, eftersom den anses vara fördomsfull. Men i allmänhet identifierar sig personer med hörselnedsättning som döva, eftersom benämningen är en del av deras kultur. Dövstum är en term som inte används eftersom döva personer inte nödvändigtvis (eller ens i allmänhet) är stumma. De kan lära sig tala och många gör det också; i de fall detta inte sker är det p g a de svårigheter som finns i det talade språket för dem som inte har en fungerande hörselapparat och inte p g a att det skulle vara en omöjlighet.
Personer med autism: Autism är en psykiatrisk sjukdom, därför bör man när man talar om dessa personer inte använda den kränkande termen galen, man bör också, i närvaro av ett barn med autism mitt i ett raserianfall, undvika att till föräldrarna säga saker som han är mycket ouppfostrad.
Personer med Downs syndrom, mental utvecklingsstörning, intellektuellt funktionshinder, inlärningssvårigheter: Personer med intellektuell funktionsnedsättning är inte onormala, inte heller enfaldiga eller dumma i huvudet, än mindre imbecilla, idioter eller efterblivna. De sistnämna termerna slutade användas eftersom de är kränkande och de övriga uttrycker föraktfulla nyanser som bör undvikas. Personer med Downs syndrom är inte heller mongolida och bör inte benämnas med sin diagnos. Att säga den-och-den är mongolid är detsamma som att säga att den-och-den är ett armbrott, vilket bara vore meningslöst.
Andra termer som används felaktigt är:
Ärftliga eller genetiska funktionsnedsättningar: Om det finns andra i familjen som har funktionsnedsättning kan man tala om familjehistoria, familjens anamnes vad gäller funktionsnedsättning. Användningen av familjedefekter är kränkande och leder till att man nedvärderar personen i fråga, vilket inte är tillämpligt på personer med funktionsnedsättning eftersom deras värde är odiskutabelt.
Vanliga, typiska personer: När man avser personer utan funktionsnedsättning används ofta adjektivet “vanliga”, normala. Normaliteten man vill låta påskina existerar egentligen inte, det är en term som anspelar på det gängse, på personer som stämmer överens med vissa förutbestämda normer.
Offer eller övermänniskor
Ofta hör man uttryck som trots att han är rullstolsbunden eller i hans hjärta finns det ljus som saknas i hans ögon. Dessa används istället för att säga stackare och placera personer med funktionsnedsättning i en situation där de behöver medlidande.
Funktionsnedsättningar genomlids eller uthärdas inte. De har man. Det är inte genom medlidande man kan samverka med personer med funktionsnedsättning, utan genom att inse att funktionsnedsättningar utgör en del av mänsklighetens mångfald och för att uppnå jämställdhet i möjligheter måste man skapa jämställdhet i villkor.
Men, å andra sidan, om man ser personer med funktionsnedsättning som superhjältar för att de tagit examen, har framgång i sitt arbete eller skaffat familj har man också en fördomsfull inställning som gåt ut på att de inte är fullt kapabla att leva fullvärdiga liv. På grund av fördomar ser man på personer med funktionsnedsättning med förakt och om man bland dem hittar någon som skapat sig ett harmoniskt liv hänvisar man till hjältedåd.
Det är sant att personer med funktionsnedsättning får anstränga sig mer än de som inte har det för att få en plats I samhället. Men ansträngningarna kommer inte ur funktionsnedsättningen i sig utan ur behovet av att övervinna de hinder som ställts upp i sättet att uppföra byggnader, transportsystemen och i det sociala livet i allmänhet som i många fall beror på de fördomar jag redan nämnt.
Både bilden av dem som offer och som övermänniskor är förvrängningar av verkligheten som inte gynnar integrationen av personer med funktionsnedsättning, som inte leder till at man accepterar dem och framför allt inser att de förtjänar samma villkor som alla andra.
Mot en kultur med funktionsnedsättning
Den internationella konventionen för personer med funktionsnedsättning nämner bland sina principer om integration av personer med funktionsnedsättning:
? Respekten för den inneboende värdigheten, individens självbestämmande, inklusive friheten att ta sina egna beslut och personernas självständighet;
• Frihet från diskriminering;
• Fullständig och effektiv delaktighet och integration I samhället;
• Respekten för olikheter och acceptansen av personer med funktionsnedsättning som en del av mänsklighetens mångfald och villkor;
• Jämställda villkor;
• Tillgänglighet;
• Jämställdhet mellan män och kvinnor;
• Respekt för bans förmåga att utvecklas med funktionsnedsättning och deras rätt att bevara sin identitet.
Det handlar inte om paternalistiska skyddsprinciper, det finns inte heller plats för någon beskyddande diskriminering. Personer med funktionsnedsättning behöver samma villkor som alla andra som kan göra det möjligt för dem att utveckla sin fulla potential. Men de kan inte leva under villkor som hindrar dem och bara gynnar vanliga människor.
Upphöjandet av ovan nämnda principer motsvarar att man skapar en kultur för funktionsnedsättning. Som kan leda till acceptans och respekt som baseras på genuin förståelse av vad funktionsnedsättning innebär och bidra till mänsklighetens egen inneboende värdighet.
Bibliografi
Frutos, I. y Aparicio, P. (s/f) Guía para un uso no discriminatorio del lenguaje (en el entorno de la discapacidad) Konsulterad den 4 september 2008 genom: www.imagina.org/archivos/lengua_discrim.htm.
García, M. T. y Mora, B. E. (2008) Principios elementales del tema de la discapacidad (curso para periodistas y comunicadores) Lärosätet för studier om funktionsnedsättning, Psykologiska fakulteten, Havannas uiversitet.
Romañach, J. y Lobato, M. (2005) Diversidad funcional, nuevo término para la lucha por la diversidad en el ser humano , Konsulterad den 4 september 2008 genom: http://www.asoces.org/docs/diversidad funcional_vf.pdf.
Snow, K. (2005) Lenguaje que pone primero a la gente,Konsulterad den 4 september 2008 genom: http://ftp.disabilityisnatural.com/documents/PFLspan05.pdf.
Universidad de La Habana
Facultad de Psicología
Cátedra de Estudios sobre Discapacidad
|
