I Perú märks skillnaden med Rättvisemärkt

Köper du Rättvisemärkt kaffe eller socker?  Då kan det vara Balerio Chinchey eller Cidora Samaniego som odlat råvarorna till de produkter som står i ditt skafferi.  Rättvisemärkts generalsekreterare Helena Markstedt har besökt norra Perú, där flera av de varor som fyller hyllorna i din matbutik produceras.

 

    Vem har gjort den chokladen?  Frågan kommer från en liten pojke i matvarubutiken där jag handlar i Stockholm.  Hans pappa blir helt ställd.

 

    Att vilja veta som har odlat och tillverkat det man tänker lägga pengar på och stoppa i magen är egentligen helt naturligt.

Men få har tid eller möjlighet att ta reda på den typen av information innan man står framför butikshyllan och ska göra sitt val.

    I Piura-regionen i norra Perú jobbar en stor del av befolkningen med att odla en del av de produkter som står på en vardaglig svensk inköpslista.  Här produceras kaffe, kakao, socker och frukt.

    Trots att Perús ekonomi har vuxit de senaste åren är fattigdomen hög.  Enligt Internationella Valutafonden lever 65 procent av befolkningen på den peruanska landsbygden i fattigdom.  För många av de människor som bor här är jordbruket den enda inkomstkällan.  De flesta odlare har bara några få hektar mark och säljer sina produkter på den lokala marknaden eller till mellanhänder som betalar dåligt.  Men sedan några år tillbaka har fler och fler odlare börjat gå samman i organisationer, och har med hjälp av certifiering från Fairtrade, som Rättvisemärkt heter internationellt, börjat kunna exportera sina produkter.

    I dag är 5 procent av jordbruket i Piura Fairtrade-certifierat.  Det påverkar jordbruket successivt i hela regionen.  Det har brutit de lokala mellanhändernas oligopol och skapar ökad konkurrens om odlarnas produktion, vilket har lett till höjda priser både för dem som är certifierade och de som inte är det, säger Agusto Aponte på Pidecafé, som är en organización som stödjer odlare i norra Perú.

 

Söcker i stället för alkohol

För odlarna innebär Fairträde-certifieringen att de får bättre betalt för sina produkter, men också att de gemensamt kan satsa på att effektivisera sina odlingar och bidra till samhällsutvecklingen lokalt.

    Balerio Chinchey odlar sockerrör högt uppe på en bergslussluttning ovanför byn Montero och visar oss en ny anläggning där sockerrör processas till brunt strösocker.  Tack vare anläggningen kan han nu exportera sitt socker till Europa.  Fram till 2003 använde Balerio Chinchey en manuell kvarn som drevs av en oxe.  Då tog det 24 timmar att tillverka 100 kg socker, som såldes för mindre en motsvarande 90 svenska kronor.  I dag får han mer än dubbelt så mycket för samma mängd, och kan dessutom producera betydligt mer under samma tid.

    Tidigare gjorde många alkohol av sockret, men när man nu får mer betalt för strösockret som exporteras, har alkoholproduktionen och därmed även alkoholismen i området minskat väsentligt, berättar Balerio Chinchey.

 

NÄSTA GENRATION FÅR DET BÄTTRE

En som kan berätta för mig om hur samhället har utvecklats är Cidora Samaniego .  Hon är 80 år och arbetar fortfarande på sin bortgångne mans kaffeodling.  När hon kom till Montero i bergen för att plocka kaffe, ägdes marken av en stor markägare.

 

På den tiden var vi som slavar, berättar Cidora Samaniego.  Nu jobbar vi för oss själva.  Sedan vi organiserade oss har vi lärt hur man kan odla kvalitetskaffe utan några kemikalier och då får vi också bättre betalt.

    När odlarna säljer sina produkter som Fairtrade-certifierade, får de en premie som de demokratiskt beslutar om hur den ska användas.  Oftast används den till satsningar som gynnar hela samhället, och inte bara de odlare som är medlemmar i organisationen.  Samtidigt som det finns många tecken på att det går åt rätt håll för odlarna i Piura, är det uppenbart att utvecklingen går långsamt och att det fortfarande finns mycket som kan förbättras.  Fernando Urbina Acedo, som odlar mango utanför byn Chulucanas, berättar att hans skörd slog fel förra året och han därför inte kunde exportera något överhuvudtaget.  Han fick ta lån för att klara sig.  När vi är där har mangoträden precis börjat blomma, och han håller tummarna och gör allt han kan för en bättre skörd i år.

 

    Utvecklingen går inte fort, men många har gått från extrem fattigdom till fattigdom.  Ofta är levnadsstandarden densamma för föräldrarna.  Men barnen – nästa generation – får det bättre, säger  Agusto Aponte på Pidecafé.

 

ARBETAR FÖR SÖNERNAS UTBILDNING

Att barnens framtid är viktig för odlarna går inte att gå miste på.  De flesta jag träffar säger att de önskar, och jobbar för, att deras barn ska kunna studera.  På kakaoodlingen i den lilla byn Palo Blanco, som ligger vackert omgiven av berg, träffar jag Fernando Calle Orozco och hans tre söner.  Fernando säger att han arbetar hårt för att hans söner ska kunna få en utbildning.

    Jag tycker det är fantastisk att ni i Sverige arbetar för att vi ska få bättre betalt för vår kakao, så att våra drömmar kan bli verklighet, säger Fernando.

    Även om vi inte har tid eller möjlighet att ta reda på vem det är som har gjort chokladkakan vi köper när vi står där i butiken, så kan vi hålla utkik efter producenterna som vinkar till oss i det blå-gröna certifieringsmärket.  På det sättet är det möjligt att bidra till att Fernando och andra odlare och anställda runt om i världen kan få större möjligheter att förverkliga sina drömmar.

 

Vägen till svensk välfärd

I artikeln beskriver jag hur Sverige som vi känner det idag växte fram under perioden 1910 till 1990. Sveriges väg till välfärd är nämligen unik. Under 1900-talet kom vi i fatt och i vissa avseenden förbi våra grannar i Europa i utvecklingen mot ett rikt industriland. Det stora försprånget fick vi i samband med andra världskriget som vi kom så lindrigt undan. En annan förutsättning för att Sverige utvecklades på ett så sällsynt vis har varit det socialdemokratiska partiets i stort obrutna tid vid makten från tidigt -30 till sent 70-tal, som gav dem möjlighet att förverkliga en vision och göra långsiktiga planer för uppbyggandet av vårt samhälle.

   Än idag minns delar av befolkningen hur det var då Sverige var jordbruksdominerat och man gick ut skolan vid 13 års ålder, men nu är mycket förändrat...

Sara De Haas

 

 

 

 

Vi var inte först med industrialiseringen ute i Europa, men inte heller sist. Redan i början av seklet var inflyttningen till städerna och fabrikerna igång. Människorna flyttade även utomlands, många lockades att söka lyckan i Nordamerika. Den minskande befolkningsmängden underlättade för det välfärdsbygge som kom att följa; befolkningen blev i och med minskningen mer hanterlig. Detta till trots var ju en viss population önskvärd att ha kvar inom landet. För att ge svenskarna incitament att stanna kvar införde regeringen allmän folkpension 1913. En mager men viktig start på väg mot de allmängiltiga transfereringar vi har idag.

   Under 20-talet var Sverige i en ekonomisk kris. Den mycket utbredda arbetslösheten under dessa år bidrog till att facken växte sig starka. Det skulle få stor betydelse under nästa tiotal, då Saltjöbadsavtalet skrevs. Innan avtalet avlöste strejker och lockouter varandra vilket skadade Sveriges ekonomi. Det var inte säkert att investera i svensk industri och arbetare såväl som arbetsgivare led av situationen. Krisåren på 20-talet enade Sverige och bidrog till en gemensam vilja till förbättring. Emellan sociala klasser kom att finnas en större förståelse än tidigare, men än skedde ingen förändring. Staten hade svårt att ingripa. Under 10- och 20-talen styrde aldrig något parti länge nog, eller hade tillräckligt mandat för att kunna föra sin politik fullt ut och göra några större förändringar. Något behövdes i alla fall göras för de många mängder arbetslösa och man inrättade nödhjälpsarbeten.

    Staten började också planera till exempel bostadsbyggandet socialt och vetenskapligt. Det behövdes i städerna som hela tiden fick fler invånare. Sveriges industri moderniserades också så att produktiviteten ökade markant, men fortfarande sysselsatte jordbruket flest arbetare. Sverige har för övrigt aldrig haft så mycket uppodlad areal som på 20-talet.

 

De stora investeringarna inom industrin betalade inte av sig direkt, för i slutet av 20-talet var det en stor börskrsasch i USA som påverkade hela världsekonomin. Efterfrågan på svensk industriprodukter sjönk och fabrikerna här stannade av. Ett nytt tankesätt inom ekonomin blev ledande. Den ledande ekonomen Keynes idéer influerade den ekonomiska politiken och gjorde att man i högre grad nyttjade planekonomi. För att utjämna konjunktursvängningarna såg man till att staten investerade i landet under sämre tider och höll igen då det rullade på bättre. Under depressionen i början av 30-talet utgick den socialdemokratiska regeringen ifrån denna strategi. För att klara det var Sverige tvunget att ta stora lån. Det visar att planerna var långsiktiga. Den så kallade folkhemspolitiken (som innefattar reglering av arbetsmarknaden, bostadsplaneringen och utjämnande transfereringar) realiserades redan innan Sverige egentligen hade råd; man räknade med att kunna betala tillbaka.

   Den mycket utbredda arbetslösheten under 20-talet bidrog till att facken växte sig starka, vilket skulle få stor betydelse under nästa tiotal, då Saltjöbadsavtalet skrevs. Efter krisåren fanns en större förståelse emellan sociala klasser än tidigare och detta påverkande arbetsgivare (som organiserat sig inom Svenska arbetsgivarförbundet, SAF) och arbetare (som gjort detsamma inom Landsorganisationen, LO). De enades om att i framtiden genomföra löneförhandlingar genom dialog, snarare än i en konflikt.

Under andra världskriget bjöd ”landsfadern”, socialdemokratiske Per Albin Hansson, in de andra partierna att bilda en samlingsregering. Inga större politiska reformer antogs utan all fokus låg på att klara Sverige undan ockupation från stormakterna England och Tyskland och göra det bästa för folket i dessa svåra krigstider. Kriget kom senare att bli till Sveriges fördel. Efter år av ransoneringar och rädsla för angrepp ljöd fredens horn 1945 och Sverige hade klarat sig (nåväl, nästan) helskinnade undan bomber, förstörelse och förlorade människoliv.

   Regeringen hade förväntat sig en efterkrigsdepression, men se, den kom aldrig. Fabriker kunde snabbt ställa om från att tillverka krigsmatriel till att möta efterfrågan på annat ute i Europa, som nu måste rustas upp på nytt. Effekterna av det tidigare nämnda Saltsjöbadsavtalet (1938) blev ett aldrig tidigare skådat lugn på den svenska arbetsmarknaden. Trä- och metallindustrin gick det väldigt bra för i dessa tider, bland annat. Den totala produktionsvolymen ökade med 40 procent i landet. Fabriker nyanställde och det var arbetskraftsbrist. Från närliggande nordiska länder invandrade arbetsdugliga män med familjer och från länder som låg i krig kom välbehövda flyktingar. Dessutom rekryterades industriarbetare från norra Italien till verkstadsindustrin. Många kvinnor började också förvärvsarbeta i viss mån. Landet tjänade såklart på detta, men frågor om kommunal barnskötsel och extra stöd till de många nya mammorna (det var en efterkrigs-babyboom) blev viktiga.

   Sverige var rikt och det socialdemokratiska arbetarpartiet som satt vid makten var ivriga med att verkställa de folkhemsplaner de suttit på under en längre tid nu. Det beslutades om en stor mängd sociala reformer som skulle komma alla invånarna till nytta. Barnfamiljer åtnjöt många nya fördelar i och med barnbidrag, bostadsbidrag och sex månaders föräldraledighet. Folkskolan gav gratis mat och undervisningsmaterial – en långsiktig satsning på svenska folket.
   Många var det som insåg vikten av utbildning. Folkbildningsinstitut växte fram under detta decennie. Folket skulle skolas för landets bästa. Många som tänkte i dessa banor var borgerliga och och från det övre samhällsskiktet. Tankarna var således alls inte isolerade till arbetarklassens förespråkare.

   Hela Sverige skulle med i välfördsutvecklingen, var tanken, så även jordbruket. Att förbättra, det vill säga effektivisera det, skulle garantera självförsörjning av livsmedel och på så vis en stabil ekonomi. Den första jordbruksreformen i vårt lands historia genomfördes 1947 och då bidrog staten till att små jordbruk lades ner eller köptes upp av större gårdar, som man också hjälpte med lån och bidrag så att de kunde bygga ut och investera i sin verksamhet. Förändringarna skedde inte över en natt, utan de största omflyttningarna kom senare på sextiotalet, men nu gjorde man strukturomvandlingen möjlig.

   Skattereformen 1947 kom att göra huvuddragen i vårt nuvarande skattesystem. Arbetsgivarna blev skyldiga att göra skatteavdrag vid utbetalningen av löner och skatten blev mer progressiv. Det innebär att den som tjänar mer betalar störra andel av sin inkomst i skatt och verkar mot att jämna ut ekonomiska skillnader i ett samhälle. Tanken var att alla skulle få del av välståndet för att sedan kunna bidra till att ytterligare förhöja det.

 

   Socialdemokratiska arbetarpartiet kunde tillsammans med vänstern, kommunisterna, driva sin politik som minoritetsregering i strävan mot ett förverkligat folkhem. (Det var ytterst sällan Socialdemokraterna hade egen majoritet när de satt i regeringen. Endast i koalition med Bondeförbundet, numera det borgerliga Centerpartiet, skedde detta under två längre perioder.) Motståndet var dock starkt under det här årtiondet. Starkt och organiserat. Redan innan de flesta reformer genomförts, då kriget förtfarande inte slutat, hade Socialdemokraterna lagt fram ett efterkrigsprogram. Med i beräkningen var då tidigare nämnda efterkrigsdepression och socialdemokraterna talade om en mer omfattande planekonomi, som vi hörde om redan på 30-talet skulle underlätta för regeringen att bromsa för häftiga svängningar i ett lands ekonomi. Protester hördes redan från början, men när depressionen inte kom fick partiet än svårare att försvara sin politik. De högt upp inom Sveriges industri var kanske de främsta motståndarna mot ökat statligt inflytande över näringslivet. De ville snabbt ha bort krigsårens regleringar och varnade för att socialdemokraternas idéerna var kommunistiska.
Sverige for in i 50-talet med en stark ekonomisk tillväxt och framtidstro. Nu avvecklade man alla regleringarna inom industrin som då ytterligare kunde sätta fart och expandera; exportera. Reallönerna sköt i höjden då industrin skrek efter arbetskraft. Alla samhällsklassernas levnadsstandard ökade och klyftorna dem emellan minskade. Staten tog större andel i skatt än tidigare men ändå hade folk pengar över. Det sociala reformerna blev mer omfattande och det sociala skyddsnätet byggdes ut. Standardtillväxten var störst i Sverige och jämnare fördelad än någon annanstans i världen!

    På 60-talet hade övriga Europa repat sig från kriget och vårt försprång gentemot dem börjades ätas upp. Nu var vår plats på den internationella marknaden inte lika självklar längre. Från att ha gått på högvarv läggs mindre delar av industrin i landet ner på grund av ökad konkurrens, men den är hela tiden i utveckling. Verkstadsindustrin är på uppgång och ersätter till stora delar den inte lika lönsamma basindustrin. Jordbruken läggs ned som aldrig förr till följd av reformerna från 40-talet och Sverige går in i en ny era.

   På 70-talet märkte man av problem med avbefolkningen ute i landet och staten uppmuntrar företag att söka sig bort från storstäderna för att bekämpa den strukturella arbetslöshet befolkningen på mindre orter drabbats av. Jordbruket upplevde sin guldålder. Det var avsevärt förbättrat, effektiviserat och inte minst subventionerat av den svenska staten. Vad som karakteriserar detta årtionde är också resultatet av miljonprogrammet som inleddes redan -65. De billiga bostäderna i förorterna i landet bildade segregerade bostadsområden som än i dag är ett problem. De två stora oljekriserna -73 och -78 gjorde att både inflationen och arbetslösheten var hög och så kom Sverige att skrida in i nästa årtionde.

   På 80-talet devalverades den Svenska kronan med 16 procent. Trots högervågen världen över återfick socialdemokratiske Palme makten efter att ha förlorat den -78. När han mördades 1986 tog Ingvar Carlsson över, men hela tiden satt Kjell Olof Feldt vid posten som finansminister. 1988 fattades ett beslut om en skattereform som innebar en minskning av marginalskatten; den blev mindre progressiv och en enhetlig skattesats. Under Feldts styre liberaliserades också ekonomin med olika slags avregleringar på finansmarknaden. I och med avregleringarna miste staten sin inblick i bankväsendet och på 90-talet hamnade Sverige i en djup ekonomisk kris. Kort kan sägas att bankerna tilläts låna ut för mycket pengar än vad folk senare skulle visa sig klara av att betala tillbaka, liknande dagens globala kris som startade i USA. Många anställda inom den offentliga sektorn sades upp och det vi kallar välfärdsbygget avtog. Sverige var för en tid så pass skuldsatt att landet tvingades spara in och ”backa”.

 

Men Sverige är fortfarande en välfärdsstat, nu än rikare och med några av världens högsta skatter. Bland annat finansierar de infrastruktur, sjukvård, äldre- och barnomsorg och olika socialbidrag. De används för att stimulerar arbetsmarknaden, kulturlivet och till att bekosta rättsväsendet. Vi har också skattefinansierad grundskola, gymnasium och högre utbildning. På det har vi en väl fungerande sjukvård med högkostnadsskydd för alla. Det här sammantaget gör att alla invånare, oavsett bakgrund, har en ärligare chans till ett bra liv. Staten skall vara till för folket och folkets väl. Förhoppningen är också att det vi gemensamt satsar på svenska invånare lönar sig långsiktigt. En bra fungerande primärvård är billigare än dyr och omfattande akutvård, till exempel. Dessutom är det så att en utbildad befolkning står på egna ben i framtiden och blir en tillgång för landet. I vår demokrati bör alla invånare känna sig trygga att söka hjälp och kunna lita till våra myndigheter, samtidigt som de är fria att ifrågasätta och har möjlighet att påverka sin och landets situation.

   Sveriges offentliga sektor har minskats i den privatiseringsprocess som under den nuvarande borgerliga regeringen fått ytterligare kraft, men så har också behoven och förutsättningarna för vårt land förändrats. Den väg som förde oss hit har många tänkbara riktningar in i framtiden.